skamligaste diktslag som låta tänka sig; men till alla de dumma sinnesfasor, alla de grofva, förvända, hiskliga begrepp om en osynlig natur, som så länge utgjort våldets och bedrägeriets betsel på människorna, och som kostat förnuftet så långa mödor, ja äfven faror att utrota?
Vore vidskepelsens återställda makt allvarligen ändamålet för denna slags vitterhet, huru ville man väl då inför samhällsvettets domstol möjligen försvara den? Hyser man åter verkligt ej afsigten, att på nytt upplifva dessa galenskaper; skall allt detta vara blott lek och tillfälligt inbillningsspel, då, i himmelens namn, hvilket lustspel för inbillningen, ett lik ur grafven, ett otuktigt qvinnospöke, som uppretar en ung mans brånad till den onaturligaste beblandelse, för att derunder suga hans hjerteblod, och som går att sedan fortsätta samma vackra spel med en mängd andra ynglingar! Ligger ej redan en den djupaste förnedring för vår tid i sjelfva grofheten, sjelfva vederstyggligheten som man bjuder oss till sinnesnöje, i stället för hundrade slags upphöjda nöjen af förnuft och ädel känsla, som vi förut åtnjutit med vitterhetens hittills erkända mästare? Och från denna högre odling, som redan hade börjat utbreda sig till alla klasser, kan man, bör man tåla att nedflyttas till jemlikhet i oförnuft med
