erhållit derigenom en förevändning, att dela utan skam samma hemligt älskade njutning med råheten under kommisset och blaggarnet.
Det är sant, att sedan Fredriks vålnad och Alonzo den tappre (begge två öfversättningar, och begge gjorda af en äldre tids berömda skalder), vet jag ej att vi hos oss, ägt i det rätta stora gastslaget någonting af större ryktbarhet. Emellertid har ifvern för hela denna slags vitterhet, i alla sina grenar, visserligen aldrig varit ibland vår unga skaldeflock större, än under de sednare åren, och en mängd små försök, längesedan tryckta i poetiska häften af olika namn, vänta blott på köpare för att vittna om idogheten deri. Har också framgången ej ännu svarat emot bemödandet, hoppas man att den stora verldsrevolutionen som i allting förestår, skall i sinom tid medföra den, och att tidens anda skall snart äfven hos oss göra sin makt gällande.
Kanhända bor en sådan väntan icke heller finnas orimlig. På sin gamla grund hvilar nu mera ingenting orubbadt. Allt gäser och omskakas: naturverlden, politiska verlden, sjelfva tankeverlden. Man vet i sanning ej hvad ödet ämnar, om sommarn skall bli vinter, fransoser tyskar, Locke en stympare, Svedenborg en halfgud, och käringsagan filosofi. De gamla förnuftsgrunderna
