råhetens, ryslighetens, vanvettets, pöbelskrockets och den vilda hänförelsens område. Deraf följer visserligen, medgifvom det äfven, att under sådana villkor, icke hvar mystisk ordprånglare i rim och meter, icke hvar sammanfösare af oförståndigt fras- och bildmakeri, icke hvar excentrisk stojare, eller hvar författare af gastballader, skrockdikter, röfvarehistorier, slagdängor, blåskägg och annan pigläsning, skall komma att passera för ett geni, och taga rangen af Pope och Voltaire: men jag ser i sanning ingen skada deri för det menskliga samhället. Det är tvifvelsutan sant, å andra sidan, att om förvillelsen gör löjlig, gör blotta renlärigheten icke heller odödlig. Jag glömmer alltså ej heller den fara jag sjelf löper; men skulle också jag som skrifver detta, oaktadt den bättre väg jag sökt följa, likväl böra finnas vid slutlig dom kanhända på det högsta blott en passabel rimmare, men böra förlora rummet bland nationens verkliga skalder, så ser jag i sanning ej heller deri något stort lidande, då en lägre förtjenst, i fall dock någon, icke bör kunna räknas någon till förebråelse. Det är i förträfflighetens natur, att ej kunna tillhöra en hvar. På alla tider har hon varit sällsynt genom sin svårighet; och det rätta stora onda vore, om minnet af hennes fordringar kunde på någon tid till den grad utplånas, att
Sida:Leopold Samlade 5 1833.djvu/145
Den här sidan har korrekturlästs
— 139 —
