Hvartill spökfasorna, och upplifvandet af allt gammalt pöbelskrock? Hvartill ändteligen inbillningens möjligaste tillbakaflyttning till de mörkaste och råaste tidehvarfven, och dess idkeliga umgänge med föremålen deraf?
Från den aktning för dessa åldriga tider och föremål, som ett billigt tänkesätt ålägger att hysa, ärnar jag visserligen ej söka afvända någon; men då jag redan yttrat mig om en och annan af de ofvannämda punkterna, skall jag begagna samma rättighet, att ännu tillägga ett ord om denna sistnämda.
Det är ej utan, att ju den så kallade götiska fornverlden äger, genom olikheten af gudalära, lefnadssätt och händelselopp, någonting till form och färgor starkt afstickande från våra tider, och befinner sig, såsom hvarje tid af råare sinnlighet, på vist sätt gynnande för den poetiska målningen. Äfven genom de begrepp om sedernas enfald och allvarlighet, om frihetsnit, löftestro, oförskräckt mod, och flera slags värdiga tänkesätt, som vi fästa vid denna gamla kämpetid, glänser den från en moralisk sida, som låter af skalden med fördel använda sig. Det må således ej nekas, att ju dessa aflägsna åldrar erbjuda ämnen till vissa taflor, som böra, under talangens hand, medföra sin verkan. Jag tror blott för min del, att alla dessa
