umgängelse måste för öfrigt evinnerligen vara i Eddan och Sagorna: då fruktar jag uppriktigt, att en sådan plan för vår vitterhet, smakar mera af en viss ny skolas afsigter och önskningar, än af upplyst nit och sundt omdöme.
Hvad först och egentligen angår den gamla götiska gudadikten, tillstår jag för min del oförstäldt, att den alltid förekommit mig såsom grof och vild emot den grekiska, och till flera delar såsom en förskämning deraf, sådan den synes böra väntas af ett rått och obildadt folkslag. Jag är ej okunnig om hvad en Herder och efter honom andra skrifvit till fördel för detta diktslag, och om den stora tjenligheten deraf för de bildande konsterna. Oaktadt Herders synnerliga behag till Idunas äpplen (verkligen ej af den götiska diktens minst lyckliga härmningar), har jag dock svårt att finna deras företräde framför Hebes nektarkopp; eller hvarföre denna allmänt kända och brukliga dikt skulle behöfva hos oss ombytas mot en annan, ända hittills förgäten och obrukad.
Lika så litet inser jag hvarför, i fråga om bildande konst, Jupiter på sin olympiska thron, med sin blixt i handen och sin örn vid fötterna, skulle böra gifva vika för Oden på sitt högsäte
