kunna beskyllas för orimligheten, att allvarsamt antaga existensen deraf. Sådan är nemligen naturen af dessa mythens foster, att de aldrig qvarblifva på scenen såsom verkliga varelser, utan endast framskymta för inbillningen, och försvinna tillika med uttrycket, upplösande sig genast i en blott tankemening.
Så säger man t. ex. om en beundrad segerhjelte, att det är Mars under en dödligs hamn, om en mäktig konungs vrede, att det är Jofur, som slungar sin åska; om en intagande skönhet, att hon följes af Gracerna, eller att Venus lånat henne sitt bälte; om en poet, att han är Sånggudinnornas fosterson; om solen, att det är Dagens Gud, som kommer att upplifva naturen; utan att likväl hvarken Mars eller Jupiter, eller Gracerna, hvarken Apollo eller Muserne, för öfrigt spela någon rôl i poemet, och utan att man med allt detta menar annat, än tapperhet, makt, behag, talanger och solsken. I lika mening brukade, (det vill säga endast för att upplifva uttrycket, och såsom hastiga, försvinnande bildsyner) finner man öfverallt, Morgonrodnans tårar, Zefirens vingar, Parnassens höjder, Kastalens bölja, Vishetens egid, Neptuns treudd, Tvedrägtens äpple, Karons båt, Glömskans flod, att ej fortsätta den långa listan af alla dessa poetiska figurer.
