Visserligen, om man så vill, lieux communs under medelmåttans pensel, men icke så under talangens, och ehvad man må säga, aldrig för skalden umbärliga. Man kan ej tvista om poesiens hvarken behof eller rättmätiga bruk af ett sådant lefvande språk. Frågan är alltså blott om valet af det ena eller andra slaget deraf, när flera kunna gifvas; och förnuftsregeln blir väl här för skalden nödvändigt den samma som för artisten: den skönaste bildverlden, det skönaste, det mest odlade bildspråket, som tillika är för inbillningen det minst främmande. Ty äfven här måste bekantskapen med språkslaget, och vanan dervid, nödvändigt föregå njutningen af hvad som föreställes.
När man då redan från århundraden äger i skaldekonsten ett sådant bildspråk, hvarmed inbillningen haft tid att införlifva sig, lönar det säkerligen ej mödan att utdömma och med besvär upprycka alla dessa inrotade och älskade föreställningar, för att utbyta det ena skuggverket emot det andra; i synnerhet ej det bättre och genom all odling förskönade, emot det sämre och ofullkomligare. Hittills har den grekiska mythen varit den allmänt gillade. Alla forntidens dyrbaraste konstminnen, hela den europeiska snilleodlingen tala detta samma bildspråk, och en liten folkstam vid polen skulle i sin verldsvrå, och
