fall någon gång af en viss likhet, dock alltid utgöra, ett gröfre och ofullkomligare uttryck deraf? Ja, vore detta ens nog, och måste ej omskapningen fortsättas, genom ett ännu hårdare medel, genom frånsöndring och uppoffring af hela den mängd begrepp och föreställningar, som icke blott öfverskrida den gamla skaldekonstens förråd och möjlighet att uttrycka, men ej heller kunna dermed på minsta sätt förlikas och sammanbindas?
Det vore således ej nog, att vi skulle nödgas i vår skaldekonst förvandla Olympen till det gamla Hlidskjalf; Jupiter med sin blixt och sin örn till Oden med sina två korpar Hugin och Munin, Apollo till Dellings son Dag, med sin häst Skinfaxe, hvars man upplyser jorden; Elysén till palatset Gimle, byggt på verldens södra ända; Pluto till Hel med sitt bord hunger, sin knif svält, sin säng sjukdom och sin tärna långsamhet; att ej omröra hela det öfriga ädla utbytet. Men skulle vi ej derutöfver jemväl nödgas afsäga oss allt hvad ej den götiska råheten kunnat ens ana, ännu mindre tänka och bilda? ty hvad äger den väl motsvarande till det grekiska snillets tusende lifliga diktbilder, som blifvit sedan seklers tid den europeiska kulturens snart sagdt oumbärliga skaldespråk? Hvad äger den t. ex., som skulle uttrycka eller ersätta Kärleken med sitt koger och sina
