kan, detta tidehvarfs ögon och tänkesätt. Men sträck ej heller deras bruk längre; gif dem ej rum och rôler i en hel annan tanke- och sinnesverld, der ingenting står med dem i enlighet och sammanhang. Inblanda dem ej i ämnen af vida yngre och från dem skiljaktig natur; ämnen, hvarest helt andra slag af begrepp och känslor göra dessa forngötiska snillelån lika så obehöriga att finna rum, som blaggarnstrådar i en silkesväfnad, eller för att kanske uttrycka mig lämpligare, som kinesiska figurer i taflor af modern europeisk målningskonst.
Dessa föregående reflexioner leda naturligtvis slutligen, ifrån den götiska gudadikten i synnerhet, till hela den forngötiska händelseverlden i allmänhet, sådan den med sin urgamla daning af bruk, seder och tänkesätt, till och med af uttryck, ordformer och kämpespråk, begynt att med ifver framsökas till ämnen för vår närvarande skaldekonst. Jag har redan medgifvit möjligheten af någon sådan taflas större effekt, genom den starkt afstickande skiljaktigheten från vårt eget tidehvarf; ty hvarje mera främmande föremål, väl skillradt, har den förmånsrätten att för ögonblicket starkare reta uppmärksamheten. Men just äfven för samma orsak böra dessa taflor icke
