mångfaldigas, icke hvart man ser möta ögat; med ett ord, denna prisade fornverld icke göras till poetens beständiga ämne och föremål, tankar och inbillning icke till den helt och hållet tillbakaflyttas, och der instängas: emedan deraf uppkommer först och främst, i stället för nyhetens, ovanlighetens behag, just motsatsen deraf, en tröttande enformighet.
Jag är icke utan erfarenhet af det slags nöje hvarmed man läser de gamla kämpasagorna, och har äfven stundom njutit föreställningar hämtade derur. Manligheten, stoltheten, hjeltekraften, ehvar de röjas, fela ej att medföra denna verkan, och tyckas få likasom en yttre synbarare stämpel, genom det litet hårdare i sederna hos dessa gamla dugtiga forngubbar, och deras okrusade sätt att handla och yttra sig. Emellertid höra manligheten, hjeltekraften äfven till andra tidehvarf, ja till de mest odlade, och de som sett dem af riktig mästarehand målade i denna högre glans, skola ej lätteligen förmås, att länge eller alldeles uppoffra det fullkomligare sinnesnöjet, för det oförnekligt lägre, endast starkare afstickande genom den litet gröfre tidsprägeln: en egenskap, som likväl svårligen i stånd att behaga genom sig sjelf, kan det blott genom kontrasten med det hos oss
