vitterhet, skall icke så lätt öfvertalas till förakt derföre, och vid läsningen af våra flesta nyare produktioner, icke sällan känna behofvet att återkomma till dessa fordna mästare. Icke att jag ens åt dem ville egna ett uteslutande företräde. Utan tvifvel gifvas i vitterheten ännu andra storheter: Shakespeare, Tasso, Milton njute hvardera sin välförtjenta odödlighet. Äfven det alldeles nya kan äga ett högt värde. Jag är tillreds att vörda mästarn, när och i hvad slag han framträder. Endast göre man ej i vitterheten, likasom i bruk af klädsel, blotta nyheten till det rättas högsta föresyn, och vräke ej med förakt undan de gamla mönstren, från hvilka det alltid skall blifva lättare att himmelsvidt afvika, än att på en enda hårsbredd öfverträffa dem.
En man hade på sitt landtgods anlagt en trägård, som, fastän i början af föga anseende, likväl blef under hans vård år efter år vackrare. Planen, det är sant, åtskilde sig ej ifrån tidens antagna bruk. Gångarna vore snörräta, granar och häckar något snäft afputsade, men träden voro bärande, blomstren trifdes, ställen af liflig grönska fägnade ögat, och löftaken gåfvo en angenäm skugga. Efter någon tid föll egendomen i en arfvinges händer, och fortfor att besökas för den vackra trägårdens skull. Endast några
