artighet, som den mest belefvade Fransman. Hvad försyntheten angår, så ligger den i kärlekens natur, och tillhör dess målning. Det är omöjligt att denna böjelse, i fall sann och djup, icke skulle yppa sig med en viss fruktan att misshaga sitt föremål. Med den fransyska artigheten är det annat: den kan vara löjlig och vanpassande.
Jag medgifver, att Racine i sina första pjecer, Corneille och Crébillon i nästan alla, gjort sig skyldiga till denna osmaklighet; men hvem har med högre röst erkänt och ogillat detta, än Fransoserna sjelfve? Phèdre deremot, Iphigenie, Mahomet, L’Orphelin de la Chine, Tancrède, (att ej uppräkna flera) förtjena de också att innefattas under samma fördömmelse?
Om författaren menar med Turkar, Schyter, ursprungliga Amerikaner, sådane roler som Bajazets, Orosmans, Zamors, Indatires, hvar finnes då i dem denna otjenliga fransyska artighet, som han utan undantag förebrår den fransyska tragedien? Hörom för exempel:
Les soudans qu’à genoux cet univers contemple,
Leurs usages, leurs droits, ne sont point mon exemple;
Je sais que notre loi, favorable aux plaisirs,
Ouvré un champ sans limite à nos vastes désirs;
