gällande. Men i alla andra smakens skiljaktigheter disputerar man ur sjelfva sakens natur, och söker, med ömsesidigt bemödande, skäl, hvilka visserligen kunna blifva gällande, efter erfarenheten visar, att rätt många deribland redan blifvit det.
Det är nemligen klart, att om smaken är till sin yttersta grund blott känsla, och tyckes bero, i ganska många små ämnen, nästan blott deraf, så gör den det likväl icke i allt; den grundas till en stor del äfven på omdöme. Det skulle annars aldrig gifvas någon falsk smak; man skulle aldrig kunna rätta den genom öfverläggning; och smakens förbättring, smakens fullkomlighet, skulle vara ord utan betydelse. För den stora del som smaken beror af omdömet, kan då omdömet också visserligen verka derpå. All tvist om god eller elak smak har sitt ursprung från den hemliga öfvertygelsen härom, och är ett slags bevis på förnuftets domsrätt i dessa ämnen.
I tider af smakens redan större odling, angå dessa tvister vanligen vissa finare förhållanden, det vill säga, någon förtjenst, hörande till en påstådd högre fullkomlighet, men hvars värde likväl ej af alla erkännes [1]. Det var ej så vid
- ↑ T. ex. versartens enformiga regularitet, eller arbiträra omvexling i tragedien. Fransyska smaken yrkar den förra, Engelsmän och Tyskar tillåta sig den sednare. På lika sätt förhåller sig med blandningen af lägre och högre språk.
