dermed blott ett visst ädlare, värdigare sätt att uttrycka sig; ty visserligen måste samtalet dem emellan föröfrigt röja sina starka åtskillnader af innehåll och sinneshöjd: åtskillnader, som den fransyska tragedien också ingalunda saknar. Mithridat, Mahomet, Orosman, Gengiskan, Semiramis tala i den meningen på intet sätt lika med de öfriga personerna.
Men hvad i synnerhet torde böra öfvervägas, det är den fransyska tragediens egna och särskilta natur. Denna tragedi, är icke som den engelska och tyska, ett dialogeradt äfventyr, troget kopieradt ur den allmänna händelseverlden, med alla de högre och lägre uppträden, alla de afstickande sedefärgor och språktoner, som deri omblanda sig. Tvertom är det den äkta fransyska tragediens egenskap, att ensamt utgöras af blotta hufvudhändelsen i oafbruten fortgång, och att ingen minut förlora ur ögonsigte den höga sorgliga naturen deraf. Måste då ej äfven hända, att man i den lika oafbrutit bevarar det höga allvar i språk och uttryck, som ensamt passar dertill? Ett förhållande, som i sjelfva den vanliga lefnaden, vid alla högre eller rörande tillfällen föreskrifves af anständigheten. Allt hvad som nedstämmer sinnet under denna grad af hög
