allvarlighet, till och med det blott förtroliga och hvardagliga i språktonen, blir här främmande, strider emot sakens natur och måste icke böra finna rum.
Vore ej alltså en viss billig åtskillnad att göra, emellan högt språk, såsom sökt ordståt, otjenlig oratorisk uppflygt, och högt språk, såsom blott ädlare, värdigare sätt att uttrycka sig? Detta sistnämda, tillhör det ej nödvändigt hvarje person i en handling af det slag, som den fransyska tragedien? Och när man blott förutsätter såsom medgifven fordran, den litet högre klang af ordljudet, eller litet större kraft i språkvändningen, hvarförutan den rimmade tragiska versen skulle blifva helt och hållit odräglig, huru kan man väl föröfrigt påstå med skäl, att i någon enda rôl af de riktigt goda fransyska tragedierna språket uppsväfvar, jag vill ej säga till deklamatorisk svulst, men ens öfver det mått af värdigt uttryck och högt allvar, som hvarje talande person är skyldig åt det stora ämnet och tillfället? Visserligen utgör äfven detta ett slags högre språk, men icke ett som förtjenar klander: och fördömmelsen deraf, hvad skulle den väl synas innebära annat, än den motsatta besynnerliga fordringen på lågt språk och förringande hvardaglighet?
