som inom sin vidlyftiga händelseram hopfattar krönikan af en half mansålder, med alla omskiften af personer, ställen, uppträden; alla afvexlingar af sedefärgor och språktoner, storheter och småheter, fasor och lustigheter, (ungefär som våra speglar utanför fönstren skänka oss den trogna afbildningen af hela torg och gator, med deras brokiga folkvimmel). Men låt också nyfikenheten, som utgör den stora hopens enda vanliga tankelif, finna sig af allt sådant gudomligen trakterad; ja, låt äfven detta slag af skådespel kunna stundom skryta med ganska lifliga drag af natur- och mennisko-målning; hvad bevisas dock väl derigenom? Månne annat, än att blotta sagans, blotta äfventyrets intresse, jemte nöjet af omvexling och igenkända likheter, redan göra nog till de flesta sinnens herrliga undfägnad; och att mycken förtjenst af snille kan finnas i ett skådespel, utan att likväl detta skådespel derigenom blir någon verklig tragedi?
Så långt jag förstår naturen af detta skaldeslag, utgöres den mindre af ögats och inbillningens förlustelser genom den yttre föreställningen, än af själens upphöjning genom den högre sinnesmålningen. Det ädla och stora i den menskliga sinnesnaturen, framför allt synbart i olyckan,
