Något om den Äldre Svenska Vitterheten och dess förhållande till den Fransyska.
I.
Ibland de beskyllningar, hvarigenom man sökt att nedsätta vår litet äldre vitterhet, är det en, som isynnerhet icke saknat sin verkan. Den består deri, att denna vitterhet icke skall utgöras af annat, än härmningar från den fransyska litteraturen.
Vid det obestämda ordet härmning, tänker man sig vanligen saknaden af all egen förtjenst, vare sig till uppfinning eller skrifsätt. Man föreställer sig vår vitterhets förhållande till den fransyska, såsom det skrifvande barnets till sin förskrift, hvilken det med krumsen hand efterapar. Sedan ett temligt antal af år höres ropet härom, och har, genom vanan att höras, blifvit slutligen trodt. Äfven bland förståndigt folk finnas flera, som, missledda af denna fördom, ansett sig böra önska oss en vitterhet af mera egen och sjelfständig natur.
Men har man verkligen haft skäl till denna beskyllning? Utan tvifvel äga vi öfversättningar och imitationer från fransyskan, likasom från
