ansigte. Utom detta beständigt ett och samma, som genomlöper och sammanbinder det beständigt omvexlande; utom denna enhet i mångfalden, skulle ingen princip gifvas hvarken för ordning eller skönhet.
Likasom i konsterna, måste således äfven i vitterheten en likhet nödvändigt uppkomma emellan vissa nationer eller vissa författare, redan genom blotta erkännandet af gemensamma grundsatser, vare sig för auktorskap i allmänhet, eller för de särskilta slagen deraf. Att sådana allmänna grundsatser måste finnas, kan ej bestridas, och ligger i sakens egen natur. Ifrån Aristoteles, Cicero, Horatius, Longinus, Qvinctilianus intill Boileau och Pope, hafva snillen och tänkare sökt att utreda lärorna derom, och de yppersta författare utmärkt sig genom deras efterföljd. De åter, som hvarken erkänna eller värdera sådana ledande grundsatser, utan vänta sig allt af det fria natursnillets ingifvelser; desse, säger jag, kalla hvarje sorgfällighet af detta slag för gammalmodigt pedanteri, fransysk manerlighet; och dem, som hos oss dermed beträdas, för fransosernas usla efterhärmare. Sådan är i grunden meningen af denna beskyllning. Det är nyttigt att veta ordens rätta bemärkelse.
