Men den som, i hvad mål det må vara, följer förnuftets föreskrift, härmar ej förnuftet; han äger och utöfvar det. Och den som gör det i vitterheten, i stället för att öfverlemna sig åt en blind hänförelse, gör dermed visserligen ej annat, än hvad de bästa författare gjort före honom; men blir derigenom likaså litet deras härmare, som man kan säga, att den som ej tar sig rus härmar nyktert folk.
Ännu en likhet måste på samma sätt uppkomma genom bemödandet, att i vissa särskilta egenskaper och skickligheter närma sig upp till dem, som derigenom gjort sig särdeles berömda. Så hafva Horatius och Voltaire utmärkt sig i den fina och lifliga verldsmålningen; Virgilius i versens harmoniska skönhet. Den naiva och träffande karaktärsmålningen, den enkelt lärande fabelsagan, den bittra hämnande sedesatiren, hafva i Theophrastus, Aesopus, Iuvenalis sina godkända förebilder. Om af deras skrifter eller andras en ofta förnyad läsning blifvit af de bästa kännare tillstyrkt, månne det varit för att på intet sätt derefter bilda och rätta sig? Horatii Vos exemplaria Græca etc., skulle det väl böra öfversättas: bemöden er ingalunda att likna Grekerna?
