Men man liknar ej andra, menar man, utan derföre att man saknar sjelf all egen prägel: endast naken fågel lånar fjädrar af andra. Lättsinnighet! Ni beundrar ömsevis Ciceros skrifart eller Taciti: den ena efter tillfällets fordran, kraftigt medsläpande eller fint utvecklande, men alltid ymnig, liflig, numerös, välljudande; den andra ordknapp och meningsrik. Men då ni föresätter er ett sådant mönster, hvad lånar, hvad tillegnar ni er väl då egentligen deraf, utom blotta begreppet om en viss djupsinnig korthet, eller mera fullbildad skönhet i sättet att uttrycka er; det vill säga, begreppet om vissa auktorliga egenskaper, som ni visserligen ej kan rakt framtaga och tillegna er der ni finner dem, utan som ni måste ur er egen själ framkalla och upparbeta er till. Sådana fjädrar lånas alltså icke, — de måste utväxa inifrån på den som vill dermed pryda sig. Hade Racine icke sjelf ägt Virgilii geni, så hade han förgäfves imiterat denna stora skald, och hans verser voro ej de yppersta som något modernt språk har att uppvisa.
Det blir häraf klart, att imitationen i denna bemärkelse (hvilken är den rätta och äkta), långt ifrån att utgöra en plundring af andras förtjenster, en konst att insmyga sin tomhet under deras ädlare former, att draga öfver sig
