någon flik af deras rikare omklädnad, består tvertom helt och hållet i uppodlingen af egna snillegåfvor, fastän efter deras föresyn. Det blir klart, säger jag, att likheten emellan förebild och efterföljd, blir här icke den af förskrift och afritning, icke den af samma tafla lånad från er vägg, för att uppsättas på min, utan den som finnes emellan tvenne, hvilka efter samma ideal af förträfflighet göra hvardera sitt eget särskilta arbete.
Icke detsamma låter för någon del säga sig om den vanliga grofva härmning, som stjäl guld af andra, för att här och der förgylla sin egen dunkelhet, och som ideligen plundrar sina mönster, utan att någonstädes sjelf likna dem. Denna uppehåller sig nemligen aldrig vid de allmänna villkoren för auktorlig förträfflighet, utan vid sådana ställen eller delar af någon författares arbeten, som kunna af härmaren till eget bruk användas. Den går derföre aldrig ut på förvärfvandet af de egenskaper och färdigheter, hvarmed något skall göras, utan blott på att tillegna sig det redan gjorda, och utgör derigenom alltid ett mer eller mindre förtäckt lån från andra af hvad de uppfunnit och tillskapat. Dess kännetecken är nästan alltid att man kan säga: der eller der finnes detta redan förut. Sålunda finner man hos
