man der vanligen finner antingen trånande slapphet, eller förhetsad öfverspänning, sällan en stor kraft, som är tillika sund och väl styrd. Detta geniets förnuft angår, i vitterheten, icke blott ämnenas behandlingssätt, utan äfven sjelfva ämnenas natur; ty det gifves andra för olika tider af bildning och sinnesmognad. Häraf kom äfven, att den fransyska vitterheten var, för några decennier sedan, kanske den enda som verkligen uppgick emot den högre tidskulturen, och som derigenom att den på en gång tillfredsställde inbillningen, känslan och det upplysta omdömet; derigenom att den från inbillningens blotta leksyner öfverflyttat konstbehaget på menniskolifvets och menniskotankens redbara föremål, hade blifvit, att så må sägas, Europas allmänna litteratur: under det att vitterheten på andra ställen befann sig, antingen ännu qvarstående vid hopens lägre bildningsgrad, eller utgjordes till det högsta af några särskilta stora snillens mer eller mindre excentriska utflygter i fantasiens drömriken.
Att af moderna efterdömen således hafva valt det mest gillade; att derefter hafva sökt bilda vår egen begynta vitterhet, och gifva deråt några af den fransyska litteraturens goda egenskaper, borde väl räknas våra äldre författare till någou förtjenst. Hade de också ej gjort annat, än
