Fromma sinnen tro, att häraf måste födas någonting särdeles stort och originellt. Det skall blifva, tänker man, en ny himmel och ny jord i poesien. Hurudan denna himmel och jord blifvit, har efter flerårigt arbete derpå visat sig i Phosphoros och Kalendrarne.
Man skall här troligtvis med stort ljud utropa namnet Frithiof; och skall anse sig dermed hafva gjort nog att dräpa mig. Men jag ser icke anledningen till en sådan triumf. Visserligen tviflar jag icke om den så kallade nya skolans begär, att räkna sig i nära slägtskap med den Tegnérska Sångmön; blott inser jag icke, huru poemet Frithiof skulle tillhöra henne, eller kunna mera räknas henne till beröm, än man kan gifva Septembrisörerna äran för Code Napoleon. Låt henne fritt tillegna sig sagoväsendet och visboksfraserna, såsom sina tillhörigheter; låt henne i de föråldrade talesätten, i adjektivets gammalmodiga flyttning bakefter substantivet, i det oftare bruket af indefinit kasus i stället för den definita m. m., igenkänna sina egna anletsdrag. Jag lemnar derhän huru fagra dessa anletsdrag i sig sjelfva äro; men det är ej lika om de utgöra oförmågans egen verkliga naturbildning, eller om något stort snille för tillfället grimerat sig dermed. De kunna i sednare fallet medföra en trollmakt,
