alltid varit af det gröfsta, enklaste, sinnligaste slaget, och derigenom verkat desto starkare på den rå oförädlade menniskan, eller hellre sagdt desto lättare uppfylt hennes fordringar. På sådant sätt har ofelbart all falsk eller ofullkomlig smak uppkommit och bibehållit sig. På sådant sätt har man sett smaken, efter lysande tidehvarf i vitterheten, på nytt falla tillbaka i barbari, vare sig genom staters politiska omstörtningar; eller genom förlusten af utmärkta talanger, som upphört att finnas och verka; eller genom uppkomna nyhetsyror som förvillat begreppen, och vunnit beundrare åt förvända tycken och meningar: ty ingen älskar rakt fram falskheten, ofullkomligheten. Det är alltid då hos dem något behag, någon viss förtjenst, som man ej har orätt att tycka om; blott har man ej lika rätt att åtnöja sig dermed, att icke sträcka sin fordran derutöfver, att icke se, eller att bestrida, så väl felaktigheterna, hvilka dermed äro förknippade, som saknaden af de större skönheter, hvilka derigenom uteslutas.
Ville man nu gå öfver på andra sidan, och deremot bemärka, huru förtjensten, fullkomligheterne af en förbättrad smak, nästan alltid medföra saknaden af vissa andra kraftigare intryck, andra mera sinnliga behag, hvadan åter
