idéen innan kort finnas upphöjd till en stor och dyrbar teoretisk princip.
Men alla våra tragedier af detta slag äro, påstår man, utan värde; slappa och sömngifvande. Möjligt. I det fallet, bevittnar detta likväl blott författarnes oförmåga; icke sjelfva konstgrundernas oriktighet.
Men, fortfar man: det fransyska slaget af tragedi är i och för sig sjelf ingalunda det rätta goda slaget; det är magert, konstladt och onaturligt. Detta vore i sanning någonting annat; och man hade sålunda ändteligen rätt. Men hvarföre är då den fransyska tragedien så onaturlig och förkastlig? Sökom att utreda detta.
Först och främst derföre, tänker jag, att detta slags tragedi befinnes vanligen skrifvit i vackra alexandrinska verser, hvartill någon talang alltid fordras; under det att de tiostafviga orimmen, hvilka merendels kunna på sitt sätt göras af alla, svara derigenom bäst till den berömda jemlikhetsprincipen, och böra allt derföre hållas för de liberalaste.
Dernäst, emedan en tragedi af det fransyska slaget framställer blott en enda vigtig handling, inskränkt till ett visst mått af tid och rum; icke en hel eller en half lefnads äfventyr, som förefalla på olika ställen, nu här, nu der i verlden:
