dygderna, för ljuset: jag tillstår uppriktigt, att jag i allt detta icke igenkänner den rena och äkta Virgiliska, Horatsiska, Racinska, Popiska, Voltairiska poesien. Vi hafva andra stora mönster att följa: riktigt; men hafva vi ett enda af annan sann poetisk stil än deras? hafva vi något som visar oss att deras är den oäkta?
Visserligen icke allenast tål utan äfven fordrar poesien det försinnligade uttrycket af tankar och känslor; men dermed torde ej böra förstås, att allt bör metaforiseras, allegoriseras, med ett ord, utstofferas. När Horatius säger: vultus instantis tyranni, eller diffugiunt cadis cum faece siccatis amici, eller alterno terram quatiunt pede Gratiae decentes, så målar han visserligen och målar mästerligt, men blott genom sjelfva den sinnliga saken som han lifligt framställer, icke genom dess förvandling i bilder och likheter, onödigt lånade från andra naturämnen. Hvad som har af sig sjelf nog sinnlig fattlighet, behöfver ej ytterligare försinnligas genom allegoriska påklädningar, som ofta mera förmörka och qväfva tanken, än upplifva och upplysa den. Det är en vacker bekant vers hos Virgilius: Non ignara mali miseris succurrere disco. I sin oprydda enkelhet talar den likväl tillräckligen till inbillningen. Men om Virg. i stället hade låtit Dido säga: sjelf träffad af
