bejemra den lidande, om han förlorat sin fästmö eller sin process, och om det är husbrand eller sjöskada, eller någon annan olycka, som öfvergått honom. Det är då ej origtigt sagdt, att man af begär att synas målare, sätter sig på sådant sätt nästan i omöjlighet att verkligen vara det.
Visserligen påstår jag ej härigenom, att ur poesien utdömma det allegoriska bildningssättet. Det är blott frågan, om dess rätta bruk eller missbruk. Jag vet väl, att Horatius säger om en flyktig skönhet, och det öde som väntar dess nya älskare:
heu quoties fidem
Mutatosque Deos flebit, et aspera
Nigris aequora ventis
Emirabitur insolens!
Men denna allegoriska bild är blott en hastigt förbiflygande skymt. Den är för och efter omgifven med oförvandlade drag ur den sanna verkligheten.
Cui flauam religas comam
Simplex munditiis? —
Qui nunc te fruitur credulus aurea,
Qui semper vacuam, semper amabilem
Sperat — o. s. v.
Det är detta jag kallar sak i sig sjelf, och naturen sidan hon är i sin egna sanna föreställning. Jag slutar häraf, att den väl sedda, väl
