Emellertid fortfar man att gilla och utbreda detta förkastliga slag. De gamla sanna mönstren förgätas, och man vill öfverträffa genom en rikare bildningsgåfva. Den ena härmar den andra, och härmar sämre. Deraf har skett, att poesien hos oss består nu för tiden snart sagdt i ingenting annat, än ett visst allmänt liknelsespråk, hämtadt från tolf högst tjugu sinnliga föremål i naturen, och som man utan åtskillnad lämpar till alla ämnen. Det är visserligen ej möjligt, att i detta beständigt samma liknelsespråk kunna säga om hvart och ett ämne annat, än de mest allmänna och triviala saker. Men sedan man talat om åskor och solsken, om klippor och stormar, om törnen och blomster, tror man sig hafva uppfyllt en poets skyldighet, och frikallad ifrån att säga något om sjelfva saken, så långt den ej låter sig under dessa bilder föreställas.
Jag talar här, det är sant, om den lägre talrika medelmåttan, med hvilken jag ej förblandar Elegiens författare. Men slaget, arten af poetisk stil, bli med större eller mindre talang alltid desamma, och det är derom som jag velat egentligen yttra mig.
Jag har derigenom sökt uppfylla en uppriktig väns och rådgifvares i sanning minst
