onda ej kunnat undvikas genom en mildare inrättning. För att åter veta det oundvikligt, och på den grunden urskulda försynen, måste man känna dess rätta ursprung; och det är hvad ingen dödlig kunnat ännu med visshet berömma sig af.
D. sv. Det ofelbart vissa i dessa ämnen är ej gjordt för mennisko-begreppet. Det är nog att finna en möjlighet. Gifves en sådan, så är tron på en högre godhet och rättvisa icke vederlagd genom lidandet. Man inser då, att de kunna möjligen bestå tillhopa. Man säger sig: det onda har för dessa orsaker skull, eller för andra, icke kunnat undvikas på detta lägre trappsteg af lif och varelse. Men skalan är omätlig, och kan, och måste uppstiga i tusen högre grader af väl och sällhet. Således intet knöt, ingen förtviflan; utan tålamod och förtröstan!
D. fr. Skönt! men en sådan möjlighet, finnes den?
D. sv. Låt oss se. Först och främst måste du till den ändan väl fösta i din öfvertygelse, att hela den lefvande och kännande kroppsligheten är bygd på tvenne grundvillkor, begge lika nödvändiga: lifvet och döden; varelsen och förstörelsen.
D. fr. Ja, det är denna vackra ordning, som gör af naturen en så stor och herrlig slagtarebänk.
