Sida:Leopold Samlade 5 1833.djvu/238

Den här sidan har korrekturlästs
— 232 —

Vördnaden, nitet för himmelens ära, i fall han hyser dem verkligen, råda till ingenting annat, än att visa det högsta väsendet vördnad och nit. Men urskillningen måste dömma om sättet, och det är hans slutsatser som förföra honom, om han tror, att han måste för Guds ära förfölja dem som ej bekänna samma lära med honom. Eller är det hämd och högmod. I det fallet bedrar hans mun dig; icke hans hjerta honom.

D. fr. Men i denna urskillningens bedräglighet hvartill tjenar hjertats röst, om den talar så otydligen?

D. sv. Man gör henne orätt, hon talar ej otydligen. När hon befaller en viss gerning, består den alltid i godhet och välgörande: aldrig i motsatsen. Hon må befalla till ex., att ersätta den skada man förorsakat, att undsätta när man kan den olycklige, att visa tacksamhet emot en välgörare, att göra förtjensten rättvisa, att med redlighet vårda det anförtrodda. Hon är i alla dessa bud klart och omisskänneligt god; den okunnigaste menniska, ja äfven ett barn inser dessa gerningars rätthet, lika så otvifvelaktigt som den djupaste tänkare. När hon åter bjuder, icke någon viss gernihg, utan blott gerningar af ett visst slag, när hon befaller t. ex., att nitälska för gudaläran, lagarne, friheten, den allmänna rättvisan,