eller hvad helst annars af denna beskaffenhet, då måste förnuftet frågas om sättet dertill, och det är här du måste frukta att förledas. Likaså, när den ena bjudande känslan strider emot den andra: t. ex. när den ena ålägger dig att rädda din vän, den andra att ej afvika från sanningen: den ena att upptäcka brottet, den andra att skona den brottsliga. Om du i sådana fall handlar grymt eller felaktigt, är det, ännu en gång sagdt, icke känslan som bedrar dig, det är omdömet. Icke heller bedrar hon dig i frågan om det onda. Det finnes ty värr på jorden både i fysiskt och moraliskt afseende. Namnet af ett allmänt godt är ett ord, en term, det onda deremot en sak, ett lidande, som icke förändras till sin natur genom det namn man sätter derpå.
D. fr. Mig synes likväl också (så stridigt detta må vara med min känsla), att ett ondt som befrämjar ett större allmännare godt, förtjenar i visst afseende detta namn af godt, som filosoferne gifva deråt, och att den verld vi bebo kunde på sådant sätt med något skäl tros den bästa möjliga.
D. sv. Det bästa möjliga underlåter ej att stundom vara ett stort ondt. Dina filosofer hafva då med sin bästa verld egentligen ingenting sagt. Deras verld med alla sina brott och eländen är
