visserligen ingalunda den bästa möjliga; hvarken af inrättande vishet: ty i den fullkomligheten ges i den stora rymden intet jordklot, som ej går upp deremot; ännu mindre af dygd och sällhet: ty huru kan du tro brott och smärtor ovillkorligt nödvändiga i all skapelse för dessa ändamål? De skulle då finnas öfver allt, och äfven i lika grad; men omkring de solar som tindra på fästet, hvälfva säkert tusende jordar både till dygd och sällhet bättre lottade än denna. Du begriper att det kan gifvas, och måste gifvas lefvande varelser fullkomligare än du, hvarföre då icke hela verldar herrligare, lyckligare än din? Allt har sitt förhållande till hvartannat. Ty än en gång, om på din jord allt lefvande, från halfdjuret ända opp till dig, uppstiger i beständiga grader af fullkomlighet, huru kan du tvifla att ju i rymden, denna Guds omätliga stad, samma förhållande ej skulle iakttagas från verld till verld?
D. fr. Jag har alltid varit benägen att tro detta, men hvarföre fins då jemmern på detta jordklotet? Och är det alltså ej sant, att allt enskilt ondt är ett godt, en fullkomlighet, en skönhet efter de allmänna lagarne, hvaraf det följer på ett nödvändigt sätt?
D. sv. De allmänna lagarna, min son, äro världarnas daningslagar, mer eller mindre olika
