tro, att försynen skulle hafva så tillställt för din verlds bättre ordning och sällhet? Eller huru kan du tro, att hon för ingen verlds sällhet skulle kunnat påfinna en mildare ordning?
D. fr. Men om hon det kunnat och intet velat, då är hon ju barbarisk! och om hon åter både kunnat och velat, som det är rättvist att tro, hvarifrån kommer då det onda på jorden? Der stå vi åter efter en lång omgång på samma punkt. Måste man kanske alldeles förkasta filosofernas mening, och i det stället antaga mythologernas tro, som likväl tro ännu mindre lika med hvarandra än filosoferna resonera, ty somlige påstå att alla jordens olyckor kommit ur en ask, andra ur ett ägg, och andra från andra orsaker. Någon af dessa upplösningar vore kanhända den simplaste.
D. sv. Har du aldrig hört nämnas något som kallas materiens brister?
D. fr. Några gamla filosofer hafva tyckt sig se en skymt deraf, och några poeter hafva skanderat denna gissning, men dervid har det stannat. Man har funnit denna förklaring för groft enfaldig; och derom är icke mera fråga.
D. sv. Man har då gjort häri som nästan i allt annat: förkastat ingen mening, utom blott den rimligaste.
