nödvändighet. Det är sant, inskränkta varelser, slutna inom en trång krets af föremål, måste hafva en kort varaktighet och ett nödvändigt slut. Men detta slut behöfde ej förorsakas hvarken med smärta eller af smärtan. Hade ej menniskans sätt att upphöra varit en nödvändig följd af det ämnets natur, hvaraf hon och hennes jord är danad, så fins intet skäl hvarföre hon ej skulle upphört att vara, ungefär med samma känsla, som hon upphör att vaka och nedsjunker i en djup och stilla sömn. Det är snarare troligt, att skaparens godhet så hade inrättat.
Alla fysiska plågor, äfven dödens bitterhet, härröra då ifrån materiens natur, och intet ifrån en vilja som dem beredt och förordnat. Det gifs ett temligt klart bevis derpå. Det är detta: ingen på din jord beskyller skaparen för det moraliska onda. Man ger dertill hvilka oförståndliga orsaker man kan, blott ej denna; men detta onda följer, som du snart skall finna, oundvikligen af det fysiska. Hade han förordnat det sednare, så vore också det förra grundadt i hans vilja, hans fria anläggning, och han hade satt högfärd, grymhet, bedrägeri, hämd och förföljelse på jorden, med samma fria förordnande och samma behag dertill, som han satt blommor och frukter. En af edra filosofer har sagt rätt: hvarföre beskylles
