styrelsemakt. En har uppgjort ett ursprungligt kontrakt utan kontrahenter; en annan vill ej veta af annat än gudomlig stiftelse, och en odelbar organism af samhälle och regering, likasom af hufvud och kroppsdelar. Hvardera meningen har velat segra. Man har täflat i klyftig slutkonst, och omhvälft sig med mörk djupsinnighet, intill dess man ej mera funnit utväg ur tanketöcknet. Emellertid säger oss det enkla och sunda omdömet, redan vid första eftersinnande, att hvarje samhälle måste böra så inrättas, som det skulle blifvit om allas förnuftiga vilja kunnat dervid rådföras; att samhällsmakt är till för samhällsväl; och att så väl dess yttre form, som öfverlåtandet deraf, måste böra bero af dem, hvilkas välfärd det angår och gäller; ändteligen, att om principen af borgerligt fördrag kunde någon gång missbrukas, ända till totalt förlamande af den styrande makten, så gifves dock utan denna princip ingen skyddsgräns för borgerliga rättigheter; likasom å andra sidan, principen af maktens ursprung från Gud allena öppnar breda vägen för alla despotiska viljor, och legitimerar dem.
Detta allt, säger jag, inser redan det enkla, sunda förnuftet; men hvad mera fordras väl? Hvad har den lärda spekulationen derutöfver upplyst, eller snarare, hvad har hon ej förmörkat?
