alla slags tankars föremål? Kan man ej känna dem lika så illa? ej betrakta dem lika så ensidigt? ej göra sig om dem ett lika så halft och ofullständigt begrepp? Misstänkom då, att känslans olikheter alltid bero af föreställningarnes, och att lika tvister uppkomma af lika orsaker.
Man har sett mer än en gång personer af alldeles stridiga omdömen öfver vissa snillealster, genom öfverläggning, meddelta förnuftsgrunder, och sakers närmare skärskådande, förena sig slutligen i fullkomligt samma mening derom: det vill säga med andra ord, i samma känslor derföre. Kan det tros, att någon af dem så hastigt förändrat sjelfva sin känslodaning? Ett påföljande tidehvarf har en helt stridig smak emot det föregående. Ifrån medeltidens råhet och den götiska vildheten, hafva vi kommit tillbaka till den grekiska och romerska smaken. Skall man säga, att medeltiden hade en helt annan känslodaning, än Grekland, Rom, och det närvarande Europa? Nej. Men att odlingen utvidgat begreppen, och derigenom förändrat föreställningarne om det rätta, det fullkomliga i konster och vitterhet. Andra föreställningar, andra känslor; ingenting följer naturligare. Bifallet till det ringare, lägre, vildare behaget utplånas och försvinner, vid upptäckten af de ofullkomligheter som åtfölja det, och ännu mer
