hafva varit sällsynta gåfvor af himmelen. Ty äfven de stora hafva icke alltid varit goda. Många af dem hafva utan tvekan uppoffrat nationernas väl åt storheten af sitt namn och sitt anseende.
Jordens och folkslagens öden hafva då, med undantag af några korta mellanstånd, oupphörligen varit en kastning emellan despotismens förtryck, några enskiltas egennytta och äregirighet, eller folkyrslan. Detta lär oss historien.
Hon lär oss vidare, att folkmakten kan skaffas genom en regeringsform, likasom furstemakten; men icke den verkliga friheten. Den kan finnas i principen af regements-författningen; men dess verkliga åtnjutande beror på en upplyst och dygdig styrelse, hos hvem den helst må ligga: ty förtryckets möjlighet hör till alla regeringar, likasom sjukdomens till alla kroppar.
Är då således valet emellan dem likgilltigt? Jag törs ej yrka denna mening, som tyckts vara Popes och flera stora snillens, men som synes hafva blifvit af andra med goda skäl ogillad. Det är tvifvelsutan nödvändigt, att principen af allmän frihet ligger såsom en grundregel i sjelfva styrelseformen. Men denna princip finnes öfverallt hvarest folket genom sina ombud måste i vissa hufvudsakliga mål höras, (om eljest
