blott till låns af godheten, och skulle aldrig kunna med trygghet åtnjuta dem.
I den mån denna rättighet egenmäktigt inskränkes, undertryckes; i den mån tillintetgöres, i våra närvarande samhällen, den enda och sanna lifsprincipen till borgerlig frihet, hvars dödsslag är, icke pligten af ovillkorlig lydnad för de styrande, men den tillagda ovillkorliga pligten af underdånig mållöshet.
Fortsättning. År 1810.
Jag har här talat om yttranderätten såsom i allmänhet den borgerliga frihetens lif och väsende. Den måste, för att uppfylla hela sitt ändamål, äga all den storhet och fullkomlighet, som jag tror mig äfven hafva till någon del utvisat. Men naturligtvis förutsattes härvid ett samhälle af det trygga och stadgade bestånd, att det ej behöfver darra för vådorna af en sådan frihets möjliga missbruk. En annan fråga blir alltså, huruvida yttranderätten, i hela denna fullkomliga mening, kan och bör finnas i hvart och ett borgerligt samhälle, eller huruvida den, ifall ej förut ägd och njuten, skulle böra, på hvad tid och i hvad samhällsställning det vore, genast införas till hela sin vidd och oinskränkta åtnjutning?
