endast en död bokstaf och ingenting annat. Och hvarifrån uppkommer en sådan samhällsanda? Tviflom ej derom, endast från detta lyckligare tillstånd af ett borgerligt samhälle, som väl långsamt verkas och tilldanas, men som gör att medborgare, ju längre ju mer, inse förmånerna deraf, och slutligen allmänt vänja sig, att derifrån härleda sitt välstånd och sin säkerhet. Under ett sådant tillstånd är det först, som man skall se födas den verkliga kärleken till fäderneslandet, det sanna nitet om dess fördelar, och tillika med förståndet derom äfven den sansning och manlighet i sättet att yrka dem, som gör den högsta frihet af yttrande-rätt möjlig att njuta, utan behof att frukta dess faror.
Månne det således icke gifvits borgerliga samhällen, der denna prisvärda rättighet ännu måste böra tåla att hållas inom vissa strängare skrankor? samhällen ännu ej mogna för denna högsta grad af borgerlig frihet, och hvilka, likt enskilta menniskor, befinna sig för någon tid i en ålder af omyndighet, som sätter dem i uppenbart behof af en klok styrelses förmynderskap? Var ej detta sjelfva Kants mening.
Men ett sådant förmynderskap, frågar man, huru länge skall det räcka, och när och hvar
