skall ej despotismen finna i dess påstådda nödvändighet en pretext till dess eviga förlängande?
Häruppå kan blott svaras, att i ödets bok läses ej af menniskoöga. Men så länge sakernas egen natur behåller sin verkande kraft, skola förmodligen ingenstädes hvarken frihetens njutning eller dess saknad räcka längre, än de genom sina verkande orsaker nödvändigt måste. När i något samhälle yppigheten, lättjan, egennyttan, afunden, lättsinnigheten (dessa källor till armod, obestånd, och alla vilda hänförelser) lemna rum åt arbetsamhet, tarflighet, förnuftiga begär och stadgade tänkesätt: när emellan klasserna hvarken en orimlig usurpation mera försökes, eller en dåraktig afundsharm vidare får insteg, utan hand och fot erkänna hvarandras värde och nödvändighet: när begreppen om rättigheter och pligter, frihet och ordning, icke mera anses fiendtliga till hvarandra, utan befinna sig tvertom oskiljbart förenade: korteligen, när en samfundsanda hunnit födas och utbreda sig, till den grad upplyst och stark, att alla egennyttans, oförståndets, splitets, alla stämplares, folkhetsares, bullerfödares oroliga försök nödvändigt måste bryta och förlora sig emot den stora, allmänna, orubbliga massan af förnuft och medborgerlighet; då, varom derom försäkrade, skall ock emot samma klippa
