man den bo qch vistas der under tält någon enda dag, mindre en hel vecka.
Det är nog, Signor, öfvernog, inföll nu Herr James Acerbi; jag ser redan hvad jag bör tänka om min sons förtjenst såsom reseförtäljare; men som ibland alla dessa falska uppgifter någon sanning alltid kunde finnas, ville jag väl ännu upplysas, i anledning af några ställen, som redan förut väckt min särdeles förundran. Säg mig, förhåller det sig verkligen så, att man går vintertiden i Sverige så väl bevarad emot kölden, som här beskrifves. Min son säger, att man har vid inträdet i ett hus nio eller tio klädespersedlar att aflägga, t. ex. två öfverplagg, pels och kapprock, två par vantar, jag tror till och med två par skor o. s. v. — Kölden, Signor, är stundom rätt stark hos oss; men sex eller sju öfverplagg böra väl för sanningens skull afräknas. — Jag förstår, Signor, men någonting ännu besynnerligare är väl det, som min son berättar om de svenska måltiderna. Han säger, att man äter der bröd som blifvit bakadt med sköljvatten från sockerbruken, hvarmed kärlen blifvit der aftvättade, att man lägger all maten tillhopa på en tallrik, äfven de mest stridiga rätter, t. ex. salt fisk och konfekt m. m., samt att hvarken herrar eller fruntimmer
