sönderstyckas, i närvaro af några hundrade åskådande ynglingar? — Fullkomligt rätt, Signor. Denna brist på omdöme hos min son förtryter mig på det högsta. Resan hade dock bordt formera honom. Denna kära son har alltså tillegnat mig två band fulla med osanningar: en vacker glädje som han gör sin gamla far. Han hade kunnat, säger han, dedicerat sin bok till någon berömd hjelte. Jag ville ej råda honom dertill. Detta slags folk hålla ej af, att man har dem till bästa i berättelser som göras dem. Alltså en väl använd resekostnad.
Görom ej dialogen längre: fortsättningen låter af sig sjelf gissa sig. Jag vet väl, att man hos en främling måste böra ursäkta några små misstag af detta slag, och att blott pedanten kan göra sig en ära af att uppräkna dem. Men för att ursäktas, böra de ej vara otaliga; hela arbetet bör ej utgöra en massa af förolämpningar, helt och hållit öfverströdd med dessa tallösa fläckar af historiska, kronologiska, topografiska och biografiska oriktigheter. Sådant bevisar, i det fallet, en liknöjdhet om sanningen, som förtjenar skamstraffet att offentligen uppdagas. Jag vågar försäkra er, min herre, att endast antalet af förvridna namn, förvexlade personer, oriktiga uppgifter angående deras tillstånd och förrättningar, falska
