man, som Herr Acerbi försäkrar, hvarken kan komma fort i Sverige, eller göra sig begriplig för de ostyriga svenska hästarna. Jag har sedan i hela svenska språket icke funnit någonting, som hvarken till ljud eller skrifning liknade detta ord, och kan med trygghet intyga, att jag lika så litet funnit under hela resan någon varelse, häst eller menniska, som syntes förstå det minsta deraf, med hvilken vändning på munnen jag bjöd till att uttala det. Dock, detta är ingenting. — Se här mera.
Så snart jag ankommit till Lund, hade jag ingenting angelägnare, än att aflägga mitt besök hos den nuvarande Biskopen. Jag hade nyss läst om honom hos Herr Acerbi, att han vore en ifrig Kantian. En bättre anledning behöfdes ej. Det fägnar mig oändligt, sade jag, att vid min första ankomst till Sverige, få betyga min vördnad för en af den kritiska upplysningens yppersta, befordrare. Men intet skulle högre smickra mig, tillade jag, än om Herr Biskopen täcktes visa mig den ynnesten, att begåfva mig med ett exemplar af sin förträffliga Kommentarie öfver de Kantiska grunderna. Biskopen såg förundrad ut, och tycktes tveka om han tilltalades af en gäck, eller en gäckare. Döm om min förvirring. Det gifves i Sverige, jag vet det nu, ingen mera
