himlen, att han dertill utsett en Konung med Gustaf III:s ädelmod. På dubbelt sätt bevisade han detta ädelmod; genom glömskan af oförrätter, och måttligheten af den makt han gaf sig sjelf. Det var här verkligen ej fråga om en beröfvad frihet, utan om en återskänkt; och enligt hvad en Fersen sjelf erkände, återskänkt åt ett Folk, som genom sin egen skuld, sina egna söndringar, hade gjort sig förlustig deraf.
Men just häri, just i förtjensten af denna moderata triumf, blef också fröet qvarliggande till den senare Statshvälfning, hvartill Konungen sjutton år derefter tvingades. Det gifves rättigheter, som den styrande makten ej mera kan sakna, utan att göras vanför, än arm eller ben kunna utan lyte afhändas menniskokroppen; och det gick Konungen lika som operatörer, som af för mycken skoning, icke föra jernet nog djupt ner i sjelfva roten af skadan: hon uppväxer derur på nytt, och en ny skärning, både svårare och vådligare, måste efter någon tid företagas. Emellertid är det med denna nya Statshvälfning, som man trott sig ögonskenligen kunna bevisa Gustaf III:s despotiska natur, hans outsläckliga begär till nationens förslafvande; och man belastar hans minne dermed på samma sätt och af samma grund, som man kastar den sista vigtklumpen på en
