Vore det en konungs enda förtjenst att, i tider af borgerliga stormar, innesluta sig med tålig försakelse inom de trängre gränsorna af sin förminskade makt, under det att folkväldet utsträcker öfverallt sina hundrade jernarmar; utgjorde, säger jag, denna passiva sinnesart, denna moraliska fogsamhet en konungs högsta beröm; då, erkännom det, skulle ock Gustaf III böra förlora hvarje anspråk derpå. Men sådana voro ej hans begrepp om konungadygd. Med den fullkomligaste kunskap om sitt lands öden, måste han veta, att om Sverige någonsin njutit lugn, välstånd och yttre anseende, hade det alltid varit, då en god konung med tillbörlig myndighet innehaft thronen. I den ställning han var, borde han anse som en pligt emot sitt rike, att återföra detta äldre tillstånd, och att draga makten åter till sig: icke derföre att ju en sådan makt i en enda hand kan blifva någon gång vådlig; men derföre att den, såsom ett rof, skiftadt emellan flera, alltid visat sig medföra ännu större faror och olycksföljder.
Man må emellertid, efter olika politiska åsigter, dömma olika öfver den makt hvarmed Gustaf III här omklädde sig. Hvad som ej kan förnekas är, att han efter tre års fälttåg, lemnade vid
