dervid förefallande rikare omskiften för inbillningen; den andra allt det stötande mot sannolikheten, som merendels är derifrån oskiljaktigt. Hvarderas föreställning har åter här ett helt särskilt tankeämne. Ingendera lemnar kanhända nog uppmärksamhet till vederpartens; och derifrån tvistigheten.
Nestors tal till de tvistande prinsarne i första boken af Iliaden, har varit ömsevis ett ämne för kritik och beundran. En ogillar det på det högsta, en annan ända till förtjusning bifaller det. Den förre stötes af detta sjelfberöm hos Nestor, denna missaktning för dem till hvilka han talar. En vis man, påstår han, säger ej till den andra: ”det tillhör Eder att vörda mina ord och undervisningar; ty jag är äldre än J; jag har lefvat med långt tapprare hjeltar än J ären; och de åtlydde mig.” Den sednare finner tvertom i allt detta den lifligaste målning, så väl af ålderdomens myndigare sätt att uttrycka sig, som af de äldsta tidernas enfald och okonstlade seder. Han intages således af blotta natursanningen i dess ursprungliga råhet, och stannar dervid; då den andra deremot jemför samma målning med den finare klokhetens och sedeförädlingens fordringar. Frågan är ej här att veta hvilken af dem har rätt, utan blott huruvida olikheten af deras känsla icke
