hvar och en kan dömma derom. Jag frågar blott, sedan man låtit Gustaf III sjelf tillställa Anjala-förbundet, hvarföre man låtit saknas i taflan af hans illfunder, att han äfven sjelf laddade pistolen åt Ankarström, och slipade hullingarna på mordknifven, som ämnades att utslita hans inelfvor?
Det gifves hederliga sinnen, som afsky smädelsen, men hvilka med desto strängare allvar dömma denna Konung, för hvad de kalla hans yppighet och misshushållning, i både personlig mening och riksvårdande. Jag vill tro, att han ej tänkt sig mycket djupt in i StatsEkonomiens nyare grundsatser; men att hafva ur den afligsna hopen framsökt en man, sådan som den unga Westerman, och att med en lika så ädel som förståndig envishet ha skyddat hans bemödanden, i trots af motskrik och motviljor: denna förtjenst om Statshushållningen, skulle den ej böra synas åtminstone lika så konungslig, som att sjelf fördjupa sig i kalkylens och teoriernas labyrint? Öfver förebråelsen för slösande yppighet har jag blott min förundran att uttrycka. Denna beskyllning, är den ej en ibland de hundrade, som af agget utströddes, och hvilka lättsinnigheten gladde sig att upphämta och kringbära. Gustaf III gjorde en utrikes resa och tvenne karuseller. Det samma
