verkligen så rättvist och förnuftigt, som man vill synas göra? Befinner sig ej ett land verkligen stundom i tillstånd, att bättre behöfva ett hjeltesinne på thronen, än ett stort snille för finansväsendet, ehuru förträfflig denna sistnämda egenskap ock må böra erkännas? Det gifves, tänker jag, ännu andra föremål för hjeltekraften, än krigsära och segerplaner. Detta inre välstånd, hvarom man ensamt vill höra talas, huru ofta förutsätter det ej ett villkor af ingen ringare svårighet, än att först ifrån grunden ombilda och betrygga en statsbyggnad, som genom anarkiska stormar redan skakas i sina innersta fogningar och hotar att omstörta? Eller hafva vi till den grad förgätit alla historiska exempel, att vi skulle tro något nationellt välstånd kunna födas och tillväxa under en fortfarande politisk upplösning? Antingen upphörom då att dömma konungar, eller bedömmom deras förtjenster, som förnuft och billighet fordra, efter tidernas behof som bildat och påkallat dem.
Man har sett, att halfsunkna stater endast genom en klok förvaltning uppstigit å nyo till välstånd dch anseende, så länge de inre krafternas sammanhållning och förnuftiga ledning icke blifvit i dem alldeles omöjlig; men aldrig såg man stater, som genom det vilda, inbördes kifvet,
