Om Sällheten eller Osällheten af det menskliga lifvet.
I ungdomen är man sällan olycklig, fast man ock skulle synas det. Fattigdomen är ett intet. Äfven sjukdomen, den känbaraste af alla olyckor, förtrycker mindre. Den är ej då ännu detta naturens aftagande, som påminner om en förlorad styrka, om bräckligheter och grafven: den är ett tillfälligt ondt, som naturen trotsar och merendels öfvervinner. Man har ännu inga afsigter och ingen fruktan; man är i verlden, likasom nyss anländ i ett främmande land, hvars behag man begärligt öfverfar, lemnande åt framtiden besvärligheterna af en bosättning. Föremålens nyhet, sinnenas liflighet, förströelserna, sorglösheten, hoppet, allt sammanstämmer att göra lifvet angenämt. Om man tänker på framtiden, är det mindre med bekymmer derom, än för att smickra sig deraf. Man har ännu ej mätt sin styrka; man tror hon skall förslå till alla företag. Man har ej pröfvat lyckans frikostighet; man hoppas att hon skall ingenting förneka.
De som vid framlidnare ålder finna lifvet ännu behagligt, hafva synts mig vara till större delen sådana, som afgjort hvad de söka, valt
