sina ändamål, och sträfva dertill med framgång. Den som älskar rikedomar och vinner dem, äreställen och befordras, vettenskaper och gör sig ett namn, välde och regerar; alla dessa klaga ej öfver lifvet. Den endast, som målar sig för sin inbillning en sällhet, den han ej når, ej har hopp att hinna, han är olycklig.
Sällheten, (det är nödvändigt att säga detta) är ej ett med nöjet och förströelsen. Det gifves nöjen som öfverrumpla och förtjusa. De kunna, genom ett lyckligt sammanhang af händelser, följa tätt på hvarandra, ja stundom uppfylla en stor del af lifstiden, och visserligen synes er en sådan lefnad ganska afundsvärd. Men skåda för och efter; träng er in, att jag så må tala, emellan dessa lyckliga stunder; betrakta tomheten, otåligheten och vämjelsen emellan hvart rus de gifva; ni skall då finna, att nöjet är ej sällhet, och att till denna sednare fordras tvenne ting: ett afgjordt ändamål för sina önskningar, och en fortskridande framgång dertill.
Deremot, likasom ni från en sammanhängande kedja af nöjen icke kan sluta till en menniskas verkliga lycksalighet; så kan ni också ej, från en lika sammanhängande kedja af vidrigheter, med trygghet sluta till dess olyckliga tillstånd. Det ena och andra beror af det föremål hon valt
